Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig
Och de små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Och jag fick chansen du gav mig chansen
Men nu är det för sent
Nu är det för sent
Ska man titta tillbaka på alla bilder man tagit (varav lätt hälften i hissen), och stunder man haft tilsammans? Lyssna på gamla låtar och vara nostalgisk, eller ska man försöka glömma allting och köra på så gott det går?
Jag vet inte. Jag har iaf gjort det förstnämnda. Sett alla bilder från våren 08, när allt var så jävla bra och jag inte brydde mig om nånting annat än dig och gick runt som på moln och bara var lycklig.
Vi såg emoankor, hade picnic på taket, eller låg kvar i sängen till sent på eftermiddan och spelade super mario. Skar ut hjärtan ur brödbitar, hade smörkrig, låg en hel dag i solen på gräsmattan, och bråkade om vilken sorts juice vi skulle handla.
Jag brukade ha lätt för sånt här... att skriva ner saker, men det är svårt att skriva ner den här känslan med ord. Jag har ett stort hål i bröstkorgen, och det känns som om jag är på väg att vrängas ut och in. Jag trodde det var det här jag ville, och att det skulle kännas som en lättnad och att allt skulle bli bra nästan direkt.
Det är väl kanske så att ju mer man älskat någon, destå ondare gör det, och ju längre tid man vart tilsammans, destå längre tid tar det för värken att gå över. Jag tror inte jag visste vad riktig kärlek var innan jag träffade dig, och jag vet inte om jag kommer uppleva det någonsin igen.
Jag saknar dig något sjukt mycket ska du veta. Och det jobbigaste är att inte kunna säga det till dig. Vi har ju pratat och delat våra liv nästan varje dag i 17 månader och du har ju blivit min bästa vän. Även om andra ringer, eller tar en nattpromenad eller smsar så är det ju inte samma sak. Jag känner mig så jävla ensam. Satt med telefonen i handen förut och funderade på om jag skulle ringa, men det skulle väl bara göra allt värre.
Jag vet inte vad jag ville säga med allt det här. Världen snurrar och allt känns som om det går i slowmotion. Jag har glömt bort hur man lever utan dig. Varför kunde jag inte förstått i förväg att det skulle göra så jävla ont och vara så förbannat tomt.
Du är den bästa människan jag någonsin lärt känna, och jag vet att vi kommer ha någon form av band mellan varandra resten av livet.
Hur kan nån tro på evig kärlek?
Hur kan dom tro på den nu?
Hurricane...
