My empire of dirt.

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt


Kom hem från Arvikafestivalen i natt.
12:e året i rad, och musik och upplevelsemässigt är det nog den bästa hittils.
Härligt väder, massa vänner och bekanta, underbara Elli, campingliv i mitten av smeten och inte minst ett gäng riktigt bra artister.
Opeth, mars volta, röyksopp, nine inch nails, bob hund, depeche mode, mustasch... det är en lång lista på riktigt bra spelningar, och det kommer leva länge.

Allt var inte positivt dock, och nu kanske jag låter som en bitter, nostalgisk, bakåtsträvande, sur och tråkig kille som lever i det förflutna, men om det skulle kännas så, så varsegod, det bjuder jag på.

Det är nu jag återknyter till textcitatet i början på inlägget, för jag tycker det är ganska passande.

Saken är den, att något hänt med Arvikafestivalen och stämmningen där.
Med folket, både funktionärer och besökare. Jag säger inte att det är precis alla, för det var fortfarande mycket mysiga människor där, men generellt sett.

Det gör mig så ledsen, verkligen skitledsen, på riktigt. Jag sitter här, inte långt från tårar, för jag älskar verkligen festivalen, och det har spelat en väldigt stor roll i mitt liv under väldigt många år. Sommarens stora ljuspunkt (bland flera), och jag har alltid sett fram mot nästa år så fort jag kommit hem. Planerat och funderat, suttit och myst i flera veckor över allt kul som hänt.

Låt mig förklara. Att åka på arvika brukade vara lite som att gå och ta en fika med sina vänner, fast i en hysteriskt mycket större skala.

Man kunde stanna längst en gångväg och snacka skit med första bästa slumpvalda människa i en halvtimma, lämna saker utanför tältet utan att vara värst rädd för att de skulle förstöras eller stjälas. Krama en funktionär, stå och diskutera politik med ordningsvakterna eller skratta åt folk som badade i lerpölar. Kanske svårt att beskriva känslan, men det känndes vänligt och mysigt på något sätt och det existerade i princip inga anmälda brott, förutom lite fylla.

Intrycken i år, ärligt talat, är blandade.
Funktionärer hotar direkt med att klippa band om man ens försöker diskutera om något.
"får man gå igenom här?" "-nej då klipper vi ditt band"

Folk knuffas och ser sura ut, det verkar helt plötsligt okej att stjäla saker mest hela tiden, och framförallt fyra anmälda våldtäkter, varav en där tre killar turats om att våldta en tjej, medans de andra hållt fast henne och hotat henne med en kniv.

Är ni helt jävla dumma i huvudet, människor? När blev det här okej, och när började syntharna och de alternativa människorna som kramades och tog hand om varandra att försvinna, och vart kommer alla dryga, packade grabbgäng ifrån?

Säkert många tjejer som stjäl saker på campingen också iof, men vad jag såg och tänkte så känndes det som om majoriteten av all skit, förstörelse, dryga miner, knuffar och allmänt otyg kom från gäng med fulla killar runt 20-25 och uppåt som betedde sig som svin.

Jag har aldrig vart den som gått i främsta ledet för feminism, och ibland tillochmed skrattat lite i hemlighet åt "manshatet", även om jag tycker jämställdhet är viktigt.
Jag har nog aldrig fattat grejen, men nu i helgen förstod jag allt, för nu har de äckliga dryga snubbarna tagit över "min" festival och smutsat ner den.

Arvika brukade vara en fristad, och sveriges mysigaste festival, med nära noll polisanmälningar. Det brukade, ärligt talat (det här har jag kollat upp på tiden jag var där som journalist) vara färre incidenter och brott än en vanlig helg i staden.

Tack iaf till alla trevliga människor som trots allt var där. Jag hade trots allt väldigt kul, men på ett annat sätt än tidigare, och det fanns många ljusglimtar.


Som jag skrev tidigare, jag kanske bara är nostalgisk och bitter, jag vet inte. Stöld, misshandel och våldtäkt är aldrig okej, inte på något sätt, och jag spottar på er, jävla människor.