Nostalgi

Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig

Och de små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Och jag fick chansen du gav mig chansen
Men nu är det för sent
Nu är det för sent


Ska man titta tillbaka på alla bilder man tagit (varav lätt hälften i hissen), och stunder man haft tilsammans? Lyssna på gamla låtar och vara nostalgisk, eller ska man försöka glömma allting och köra på så gott det går?
Jag vet inte. Jag har iaf gjort det förstnämnda. Sett alla bilder från våren 08, när allt var så jävla bra och jag inte brydde mig om nånting annat än dig och gick runt som på moln och bara var lycklig.

Vi såg emoankor, hade picnic på taket, eller låg kvar i sängen till sent på eftermiddan och spelade super mario. Skar ut hjärtan ur brödbitar, hade smörkrig, låg en hel dag i solen på gräsmattan, och bråkade om vilken sorts juice vi skulle handla.

Jag brukade ha lätt för sånt här... att skriva ner saker, men det är svårt att skriva ner den här känslan med ord. Jag har ett stort hål i bröstkorgen, och det känns som om jag är på väg att vrängas ut och in. Jag trodde det var det här jag ville, och att det skulle kännas som en lättnad och att allt skulle bli bra nästan direkt.

Det är väl kanske så att ju mer man älskat någon, destå ondare gör det, och ju längre tid man vart tilsammans, destå längre tid tar det för värken att gå över. Jag tror inte jag visste vad riktig kärlek var innan jag träffade dig, och jag vet inte om jag kommer uppleva det någonsin igen.

Jag saknar dig något sjukt mycket ska du veta. Och det jobbigaste är att inte kunna säga det till dig. Vi har ju pratat och delat våra liv nästan varje dag i 17 månader och du har ju blivit min bästa vän. Även om andra ringer, eller tar en nattpromenad eller smsar så är det ju inte samma sak. Jag känner mig så jävla ensam. Satt med telefonen i handen förut och funderade på om jag skulle ringa, men det skulle väl bara göra allt värre.

Jag vet inte vad jag ville säga med allt det här. Världen snurrar och allt känns som om det går i slowmotion. Jag har glömt bort hur man lever utan dig. Varför kunde jag inte förstått i förväg att det skulle göra så jävla ont och vara så förbannat tomt.
Du är den bästa människan jag någonsin lärt känna, och jag vet att vi kommer ha någon form av band mellan varandra resten av livet.

Hur kan nån tro på evig kärlek?
Hur kan dom tro på den nu?
Hurricane...

My empire of dirt.

What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know
Goes away in the end

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt


Kom hem från Arvikafestivalen i natt.
12:e året i rad, och musik och upplevelsemässigt är det nog den bästa hittils.
Härligt väder, massa vänner och bekanta, underbara Elli, campingliv i mitten av smeten och inte minst ett gäng riktigt bra artister.
Opeth, mars volta, röyksopp, nine inch nails, bob hund, depeche mode, mustasch... det är en lång lista på riktigt bra spelningar, och det kommer leva länge.

Allt var inte positivt dock, och nu kanske jag låter som en bitter, nostalgisk, bakåtsträvande, sur och tråkig kille som lever i det förflutna, men om det skulle kännas så, så varsegod, det bjuder jag på.

Det är nu jag återknyter till textcitatet i början på inlägget, för jag tycker det är ganska passande.

Saken är den, att något hänt med Arvikafestivalen och stämmningen där.
Med folket, både funktionärer och besökare. Jag säger inte att det är precis alla, för det var fortfarande mycket mysiga människor där, men generellt sett.

Det gör mig så ledsen, verkligen skitledsen, på riktigt. Jag sitter här, inte långt från tårar, för jag älskar verkligen festivalen, och det har spelat en väldigt stor roll i mitt liv under väldigt många år. Sommarens stora ljuspunkt (bland flera), och jag har alltid sett fram mot nästa år så fort jag kommit hem. Planerat och funderat, suttit och myst i flera veckor över allt kul som hänt.

Låt mig förklara. Att åka på arvika brukade vara lite som att gå och ta en fika med sina vänner, fast i en hysteriskt mycket större skala.

Man kunde stanna längst en gångväg och snacka skit med första bästa slumpvalda människa i en halvtimma, lämna saker utanför tältet utan att vara värst rädd för att de skulle förstöras eller stjälas. Krama en funktionär, stå och diskutera politik med ordningsvakterna eller skratta åt folk som badade i lerpölar. Kanske svårt att beskriva känslan, men det känndes vänligt och mysigt på något sätt och det existerade i princip inga anmälda brott, förutom lite fylla.

Intrycken i år, ärligt talat, är blandade.
Funktionärer hotar direkt med att klippa band om man ens försöker diskutera om något.
"får man gå igenom här?" "-nej då klipper vi ditt band"

Folk knuffas och ser sura ut, det verkar helt plötsligt okej att stjäla saker mest hela tiden, och framförallt fyra anmälda våldtäkter, varav en där tre killar turats om att våldta en tjej, medans de andra hållt fast henne och hotat henne med en kniv.

Är ni helt jävla dumma i huvudet, människor? När blev det här okej, och när började syntharna och de alternativa människorna som kramades och tog hand om varandra att försvinna, och vart kommer alla dryga, packade grabbgäng ifrån?

Säkert många tjejer som stjäl saker på campingen också iof, men vad jag såg och tänkte så känndes det som om majoriteten av all skit, förstörelse, dryga miner, knuffar och allmänt otyg kom från gäng med fulla killar runt 20-25 och uppåt som betedde sig som svin.

Jag har aldrig vart den som gått i främsta ledet för feminism, och ibland tillochmed skrattat lite i hemlighet åt "manshatet", även om jag tycker jämställdhet är viktigt.
Jag har nog aldrig fattat grejen, men nu i helgen förstod jag allt, för nu har de äckliga dryga snubbarna tagit över "min" festival och smutsat ner den.

Arvika brukade vara en fristad, och sveriges mysigaste festival, med nära noll polisanmälningar. Det brukade, ärligt talat (det här har jag kollat upp på tiden jag var där som journalist) vara färre incidenter och brott än en vanlig helg i staden.

Tack iaf till alla trevliga människor som trots allt var där. Jag hade trots allt väldigt kul, men på ett annat sätt än tidigare, och det fanns många ljusglimtar.


Som jag skrev tidigare, jag kanske bara är nostalgisk och bitter, jag vet inte. Stöld, misshandel och våldtäkt är aldrig okej, inte på något sätt, och jag spottar på er, jävla människor.

In the rays of the sun, I am longing for the darkness

Lyssnat på Opeth hela dagen (förutom lite Nasum när jag gick och handlade), och det kanske märks på rubriken (om nån Opethnörd skulle läsa det här och känna igen sista textraden i "Closure").

Såg dem förra onsdan, och det var två och en halv timmas himmelrike, och jag kom ihåg varför jag lyssnat så mycket på dem, men funderade på varför jag inte gjort det på länge. I dag har jag lyssnat igenom alla skivor typ :P

Mikael Åkerfeldt (sångaren) kvalar lätt in på top-10 listan över musikaliska genier, tilsammans med Devin Townsend (Strapping young lad), Mieszko Talarczyk (nasum), Dave Grohl (Foo fighters), Trent Reznor (Nine inch nails) och typ hela bunten i Meshuggah.

I sommar blir det tätt med festivaler och sånt iaf. Blir till att försöka sätta nytt rekord.

Rock Am Ring (ev. om det fixar sig med resa.)
Metaltown (med Graspop metal meeting och Peace and love som alternativ).
Arvika (även om det set ut att bli ett riktigt skitår) Biljett kirrad.
Hultsfred ( gillar inte hela popifieringen, men det är ju en soft festival) Biljett kirrad.
Sonisphere (ser ut att bli sommarens höjdpunkt) Biljett kirrad.
Wacken open air (om jag kan åka som reseledare. Annars Putte i röven).

Opeth som sagt för någon vecka sen och Meshuggah i karlstad om en månad ungefär.

Nu blev det Dimmu borgir på playlisten... slut på opethskivor. Dom är fan lite som blackmetallens In flames :P Insåg inte deras storhet förrns jag såg dem på metaltown i somras.

Annars då, förutom musik och festivalplanering?

Det är väl sådär. Börjat styrketräna seriöst 2-3 ggr i veckan och försöker bli mer hälsosam, men inser väl att det kommer ta ett rejält tag att styra upp saker och ting.. Ingen Fightclub-kropp till sommarn iaf, men längre fram kanske om jag orkar hålla tempot uppe.
Det är faktiskt roligt... jag hade nån sorts uppfattning innan jag började att det skulle va lite som att gå till gymnastiken på gymnasiet (som jag hatade) fast dessutom massa uppumpade solbrända biffar som lyfte skrot så att de blev röda i ansiktet.

Så var det dock inte... mest svenssons som var lika halvtjocka som jag :P Går man dit tidigt på dan så är det rehabpatienter mest.. typ 55+ damer som tränar förebyggande för att inte bryta lårbenshalsen, så det är rätt shysst... man får öka viktpaketen i maskinerna och känner sig lite stark och får självförtroende, jämfört med att gå dit sent på dagen och ställa om maskiner och skivstänger till lättare vikter för att nått träningsproffs vart där innan :P

Ska ta tag i annat också... köpa kamera (som jag pratat om i ett år nu typ) och försöka jobba på konstprojektet jag har i huvudet... kanske börja skriva på den alternativhistoriska boken om ett samhälle där axelmakterna vann andra världskriget, och vad som kunnat hänt. Gått runt och skissat i huvudet sen jag gick ut högstadiet typ.. tror ingen skulle vilja läsa den, men det vet man ju inte förrns man provat.

Jag vet faktiskt inte. Just nu blir jag bara tokig av tristess, och vardagen tar långsamt död på mig. Hatar vinter, hatar allt. Tänkte inte att det här skulle bli ett emoinlägg, utan ett mer positivt, men lite måste man ju skriva av sig. Haft dåligt humör de senaste månaderna och mest kännt mig melankolisk och lack på allt och alla. Förlåt.
Problemet är väl att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Ingen jävla aning.
Flyttade in här 2001 och har hatat duschdraperistången sen dess... den var för låg så man slog huvudet i den hela tiden. I dag bytte jag ut den mot en ny... det är väl ett exempel på hur lång tid det tar för mig att bestämma mig för saker och få dem gjorda.

Den enda riktiga höjdpunkten i veckan var fest hos Nisse i fredags. Kom dit lite halvsent men det var riktigt roligt. Tack alla som var där. Förutom det har jag mest spelat Ps3, fixat med lägenheten och gjort saker, typ handlat, hämtat tågbiljetter, tränat.

På måndag åker jag till Uppsala förresten. Ska till Akademiska sjukhuset och träffa tinnitusexperter och eventuellt bli inskriven på ett behandlingsprogram med kognitiv beteendeterapi. Typ lära sig slappna av och sova bättre... tänka mindre på det vinande ljudet i huvudet och må bättre. Var där för kanske 5 år sen, men det blev inget då, för det kom en massa annat i vägen, men nu verkar det som om det skulle kunna bli aktuellt.
10 besök där isåfall, eller nått sånt, men får det mig att sova bättre och bli piggare och mer koncentrerad så får det väl vara värt 80-100 timmar med buss/tåg totalt.

Nu ska jag äta en nattmacka och spela lite tvspel. Puss och kram på er alla (?) bloggläsare.

Jag är dum och feg och simmar i en jättedeg.

Tänkte sova för ett par timmar sen, men blev fast här.. var inte så jättetrött längre och då går det inte.

I dag har jag tillverkat och målat en pinne till klädkammaren att hänga galgar på, gått och fixat kartonger att packa gammalt skräp och byggrejor i, plockat och städat en del, beställt en ps3:a, ringt viktiga samtal och nästan helt städat ur skåpet i hallen.
Det är ju en droppe i havet om man kollar på listan över saker och projekt, men man får väl ta det bit för bit.

Det går upp och ned annars med allting känns det som. Bergochdalbana typ.
Jag går runt med en klump i magen för det mesta, och humöret pendlar mellan att bara vilja sova hela dagen till att livet är underbart till att vilja slå näven genom närmsta vägg.
Är glad att jag inte äter nån medicin längre iaf. Hellre glad och ledsen om vartannat än att inte känna något alls och gå runt som ett tomt känslolöst skal.

När jag funderar på det så har det alltid vart såhär på vintern. Jag hatar verkligen vinter.
Jag har funderat på om det är för att jag inte bor själv längre, eller nått sånt, eftersom jag är så van att vara ensam långa tider på dygnet, ända sen jag var liten, men kommit fram till att det inte kan vara så heller.

Har vart ensam hemma i två dagar nu, och visst, av nån anledning får jag mycket mer praktiska saker gjorda och tar tag i projekt och sånt, men å andra sidan mår jag sämre och känner mig ensam och rastlös. Det är Elli som får mig att fungera och må bra, jag är bara dum i huvudet som inte inser det. Jag är nog en rätt jobbig person att leva med och jag är glad att hon orkar med mig.

Ska försöka komma igång med kreativa grejor iaf, det kommer nog lösa mycket. Beställa ny digitalkamera vilken dag som hellst och gå och skaffa gymkort.

Nej nu ska jag youtuba lite och sen sova.

Tack Elli, Sessan, Yolle, Youcef och alla andra, det är ni som gör livet värt att leva.

Hej

"En timme en minut
Jag står bakom tätt intill
Jag har ett kontrakt med Gud
Så jag gör som jag vill"


Hej jag heter Johan och jag har skaffat en blogg.